Jag minns när jag hörde om iPhone första gången. Det var på radio. De beskrev den kortfattat och berättade vad den kostade. Jag skrattade och sa att det aldrig kommer att fungera. När jag sen såg och provade den första gången kändes det som att kastas tio år in i framtiden. Jag blev fullständigt förälskad. Sen dess har jag haft massor av iPhone. 🙂

Jag minns att jag, Staffan och Charlie satt och jobbade med iFokus när vi kolla på presentationen. Charlie hade blivit Apple-frälst, men inte jag. Jag minns att en av mina första reaktioner var hur man kunde göra en touch-telefon och inte skicka med en stylus. Typiskt Apple, tänkte jag, dom vill bara att man ska köpa tillbehör hela tiden.

Det var lite för mind blowing att man kunde göra en så bra touch-skärm för att jag skulle förstå det direkt.

Jag brukar påminna mig om det när jag avfärdar nya saker för snabbt. Allt för ofta så är det något man själv inte förstår som gör att man dissar något.

Lyssnar på en bok som heter Bold nu. Den beskriver hur en tekniker 1976 klev in i styrelserummet hos Kodak. Med sig hade han en brödrost-stor digitalkamera. Den kunde bara ta svartvita bilder, vägde 4 kg, sparade på band, hade en upplösning på 0,1 megapixel och det tog 21 sekunder att ta en bild.

Vid tillfället så hade Kodak ca 85 % av kameramarknaden och 95+ % av marknaden för framkallning. I mitten av 90-talet började deras andelar sjunka när digitalkameror blev allt bättre och folk framkallade allt mindre. Året efter iPhone lanserades gick dom helt i konkurs.

Dom misslyckades att se hur snabbt teknik kan förbättras. Dom var varken det första eller sista företaget som missar en sådan chans. Nokia, Motorola, SonyEricsson är andra.

Kommande årens jättar som går mot samma öde tror jag är traditionella energibolag inom fossilindustrin och flera gamla biltillverkare.